Har ingen aning om något. Vet varken vad jag känner eller vad jag vill.

Det blev en hektisk lördag. Var hem till mamma och pappa på förmiddagen för pappa skulle hjälpa mig med att göra ett paket av en bok jag ska skicka iväg. Där hemma höll mamma och mormor och sen även pappa för fullt på att göra smörgåstårta till idag då vi ska upp och fira morfar som fyller år imorgon. När pappa hjälpt mig så hjälpte ju jag såklart till med tårtan.

   Sedan blev det stress iväg för jag skulle till Anna-Karin och träffa henne och några andra tjejer ur laget och välja ut bilder till kalendern. Sedan när jag tyckte att vi var ganska klar så fick jag dra iväg därifrån för jag hade bestämt med Bettan att jag skulle träffa henne. Så vi satt några timmar och surrade på.

   D hörde ju av sig igår morse och jag blev så himla glad. Han var här hemma på byn i helgen och ville ses. Därav inledningen på detta inlägg eftersom jag skrev i fredags att detta förhållande kanske inte var så bra för mig. Men det kanske är det trots allt, jag blir så glad när vi väl träffas! Han kanske är intresserad trots allt, dock vet jag inte på vilket sätt men eftersom han vill fortsätta ses så måste ju han vara intresserad på något vis i alla fall.  Sen så tror jag att det går upp och ner för mig vad jag tycker om förhållandet. Det är frustrerande att inte veta när vi ska ses nästa gång också vidare. Jag tror att det är bland det svåraste med det här för mig. Och att inte veta vad han tänker. Och när vi ska skiljas åt för det blir så himla ensamt, känner mig som ensammast i världen. Ja, det är mycket som är jobbigt! Tydligen haha! Men jag tror ända att när vi väl träffas så väger det upp det jobbiga. Som jag avslutade det senaste inlägget. Tiden får utvisa vad som händer.  

Ja, det här med att jag skulle blogga varje dag det sket sig ju direkt haha! Fast jag skrev ju också att det inte skulle vara något krav med bloggningen utan ett hjälpmedel för mig själv. Jag har inte riktigt haft tid att skriva något sedan sist och inte haft riktigt lust heller för den delen. Men nu är jag här igen!

   Jag var ju på synundersökning för några veckor sedan så nya glasögon har jag nu och det känns toppen! Samma dag som jag var på synundersökning så var jag även till blodcentralen och hade mitt första besök, där jag gjorde en hälsodeklaration och de tog ett blodprov på mig. Om ungefär en vecka så ska jag tillbaka igen och ge blod för första gången. Det känns så himla bra! Det är som jag sa till en vän, det är det minst egoistiska man kan göra. Det enda man ger är ju egentligen sin tid för blodet det produceras ju i kroppen på nytt. Sedan om olyckan skulle vara framme för mig eller framförallt för någon av mina nära och kära då skulle det kännas bra att ha hjälpt till på det lilla vis man kan själv. Också känns det ju såklart bra att hjälpa dom som verkligen är i behov av blodet nu såklart!

   På jobbfronten har det faktiskt gått bättre än väntat, ingen heltid men har fått några timmar i veckan på Coop i Torpshammar så det känns jättebra. Mycket att lära sig men dagarna går så himla fort när man alltid har något att göra. Det som är mindre roligt med jobbet är att det blir kvällar så att jag missar träning. Vips nu bara den här veckan så blev det 3 pass mindre i veckan eftersom jag fått jobb 2 av kvällarna jag i vanliga fall har träning och en kväll har jag gått över till kören. Så det blir en himla omställning. Jag tycker ju om att träna men något måste hända i mitt liv nu så jag får göra såhär tills vidare så får jag hoppas att jag hittar någon lösning så att jag även får min träning.

   Har börjat tänka på det här förhållandet som jag har till D. Känns nog trots allt inte riktigt bra. Jag är less på att alltid komma i andra hand och att aldrig duga för någon. Kanske dumt att ödsla tid på någon som inte är det minsta intresserad av en egentligen. Men jag tänker inte vara den som tar initiativ för att ses längre. Vill han träffas så får han föreslå det han också. Men som sagt, känns tungt att aldrig vara någons prio 1. Jag är inte den som letar, kärleken får komma när den kommer. Och då å andra sidan fram till dess så kanske det här förhållandet är bättre än inget? Eller inte. Jag vet faktiskt inte. Nu tror jag att han helt tappat intresset för mig också, han kanske inte ens vill ses något mer. Jaja, vi får väl se. Tiden får utvisa.