Jag tänkte försöka ta upp det här med bloggningen igen. Det spelar ingen roll om det blir som en tråkig dagbok. Jag tror att skrivningen kan hjälpa mig att bli bättre på att prata med folk, både att jag minns vad som hänt och att jag sedan får formulera och skriva ner det som hänt under dagen tror jag kan hjälpa min hjärna lite på traven. Jag hoppas på det i alla fall! Jag ska försöka att skriva varje dag men jag vill inte att det ska bli som ett tvång utan det här ser jag som ett hjälpmedel för mig själv, så missar jag någon eller några dagar här och där så spelar det inte någon större roll.

Jag tänkte försöka skriva ner vad som hänt under året till att börja med, jag skrev i våras ett långt inlägg om vad som hade fram till dess med utbildning osv men som försvann när jag fick lite internetstrul. Så jag tänkte att jag kanske kan få med lite av det jag skrev då också, det kanske är lika bra att börja där.

Det hela började med att jag vid slutet av -12, början av -13 kom på att jag ville börja studera. Det kändes verkligen skitbra att jag äntligen kommit på vad jag ville göra och planen var då att söka in på förskollärarutbildningen på mittuniversitetet. Så där på våren -13 sökte jag då in på utbildningen. Jag hade då även varit ute och kollat andra utbildningar, och var väldigt intresserad av bland annat vårdadministratörsutbildningar som jag sökte in både på universitet och på en yrkesutbildning. Jag var även intresserad av folkhögskoleutbildningen beteendevetenskap och hälsa som fanns i Sundsvall så den sökte jag också in på. Redan där när jag hade hittat flera andra utbildningar som jag tyckte verkade intressant så började intresset för vad jag tänkt från början att svalna, alltså förskollärarutbildningen.

   Jag fick sen förfrågan att börja jobba säsongen på kyrkogården och jag blev såklart skitglad och tackade ja, det var ju trots allt 5 månaders jobb. Jag fick då ringa och tacka nej till ett vårdjobb som jag annars hade fått tag på över sommaren men som bara var ungefär 2 månader. Efter att ha gått arbetslös en längre tid så kändes det verkligen jättebra och jag mådde bättre än jag gjort på länge för att jag hade lite trygghet att se framemot, att veta att jag nu hade 5 månader med lön. Det välmåendet kunde nog också bero på att jag träffat en kille som jag började prata lite med via sms. Det kändes som att det hände någonting i livet för en gångs skull.

   Fortsättning på utbildningsfrågan så började jag bli mer intresserad av vårdadministratörsutbildningarna och började tänka om förskollärare verkligen var ett yrke för mig. Beteendevetenskap och hälsa var jag fortfarande intresserad av men där gick tankegången mer om det var värt för mig att gå den utbildningen för det var ingen utbildning som jag skulle få något jobb på efter, den var bara 1 år men jag skulle ändå behöva ta studielån för att gå den så därför var jag tveksam inför den. Dom ringde i alla fall där i slutet av maj och checkade läget och frågade om jag fortfarande var intresserad, jag sa som det var att jag sökt andra utbildningar men att jag gärna ville ha beteendevetenskap och hälsa som alternativ. Jag fick även veta att vårdadminstratörutbildningen jag sökt på yrkeshögskolan hade jag inte kommit in på. Senare under sommaren -13 fick jag veta att jag kommit in på förskollärarutbildningen, därmed kom jag inte in på vårdadministratörsutbildningen på universitetet heller eftersom jag hade valt den som 2:a. Då hade jag grubblat så länge, hela våren och halva sommaren, om förskollärare verkligen var något för mig. Jag kom fram till att det nog inte var det jag ville just då så jag tackade nej till platsen. Jag tackade även nej till beteendevetenskap och hälsa för just då kände jag att jag ville jobba hela säsongen ut. Därmed hade jag inga planer för hösten när säsongen tog slut och jag skulle bli arbetslös igen.

   Fortsättning på den där killen jag hade börjat prata lite smått med. Det var väldigt svårt eftersom han var från Skottland och det var då engelska vi fick använda oss av i kommunikationen. Jag är verkligen sämst på engelska men tyckte att det var ett bra tillfälle att bli lite bättre. Så vi sms:ade en del där (eller det var nog mest jag som sms:a) på våren och försommaren. Jag hade så mycket för mig på våren då jag skulle vara med i en teateruppsättning på sommaren så jag repade väldigt mycket till den. Sista föreställningen var någon gång i början av juli så jag hade ganska fullt upp till dess. Våra vägar möttes ändå en hel del, eller ja några gånger i alla fall, där på försommaren. Första gången vi möttes var på sista april, när vi var på forum, jag var lite full i rullen och såg någon på dansgolvet som såg lite vilsen ut och där korsades våra vägar för första gången. Han var tydligen här och skulle spela fotboll, i samma lag som min bror och mina kusiner dessutom och det visade sig att han den dagen varit på min kusins svensexa. Andra gången vi träffades var på min kusins bröllop. Vi dansade och sjöng och hade faktiskt allmänt trevligt tyckte jag i alla fall, jag kan ju inte prata för honom så vet inte vad han tyckte. Nästa gång vi träffades var midsommar, där blev jag verkligen överraskad för jag visste inte att han skulle fira midsommar med min släkt på vårt sommarställe. Fick en chock när jag såg att han kom och vågade inte prata med honom förrän mycket senare på kvällen. Kvällen ledde konstigt nog till att vi hängde lite när jag till slut vågade mig fram och prata lite med honom. På kvällen hamnade vi i badtunnan och dumt nog skulle jag försöka göra det skönt för honom och det hade väl inte varit fel om det inte hade varit någon annan i tunnan men det var det ju. Till slut valde vi att gå och vi gick då till min och mina bröders stuga där jag bodde ensam den natten så vi spenderade natten med varandra. Vi gick inte hela vägen även om alla säkert trodde det morgonen efter, var ganska svårt att dölja att vi sovit i samma stuga så många trodde säkert att vi gjort mer än vad vi gjorde men jag orkar verkligen inte bry mig om vad alla tycker och tänker så dom fick tro vad dom ville. Sista gången som vi träffades som vi verkligen pratade och umgicks med varandra det var en natt i juli tror jag. Vi hade sms:at under dagen och lite på kvällen så plötsligt frågar han om jag ville följa med honom hem för just då var han hos en kompis men skulle strax dra sig hemåt. Jag blev förstås jättenervös för jag visste ju vad det handlade om, sex, eftersom jag var oskuld så var det extra pirrigt. Jag har aldrig letat efter någon eller försökt bli av med oskulden för jag har alltid tänkt att det händer när det händer, på ett vis kändes det ju som att det skulle vara skönt att ha det där överstökat om man säger så och jag tror att det var det som allt handlade om för mig just då. Jag mötte honom i alla fall hos hans kompis där vi satt och lyssnade på musik. Bara vi två för kompisen hade gått och lagt sig, ja det var konstigt alltihop. Vi började hångla och bestämde oss för att gå hem till honom. På vägen hem till honom så snubblar såklart klumpiga jag haha! Det var tydligen en grop som jag inte såg och råkade kliva ner i. Väl hemma hos honom så la vi oss i sängen och myste lite, jag var såklart jättenervös och det gjorde det inte bättre att jag knappt kunde prata med honom pga att jag är sämst på engelska. I alla fall så blev allt bara ett fiasko, jag var nog inte tillräckligt upphetsad så det gick inte. Jag tyckte att det var jätte pinsamt och jag undrar egentligen vad han tänkte. Vi gjorde lite andra saker innan vi la oss för att sova. På morgonen när vi klev upp så klädde jag på mig och gick hem. Just då var jag besviken på mig själv och hade panik över att jag kanske aldrig kommer att kunna ha sex, visste ju ingenting då så skyllde mig själv att det blivit som det blivit. Men såhär i efterhand så vet jag ju att jag var helt enkelt inte tillräckligt upphetsad och jag är jävligt glad det blev som det blev. Att vi inte gick hela vägen, även om det var jäkligt nära! Men hade vi gjort det så hade jag nog ångrat det och så vill man ju inte att det ska kännas så jag är väldigt glad att det blev som det blev. Jag hade ju ändå blivit tveksam inför honom väldigt tidigt, tror nog att det var efter första gången jag träffade honom så började jag inse hur han var också upptäckte jag, eller hela byn upptäckte väl, att han var lite av en tjejtjusare så man var ju inte direkt speciell för honom. Skulle varit en sak om man visste att han bara intresserade sig för mig och att han visade lite intresse för mig, det kändes som att han inte hade något intresse alls i att lära känna mig. Jag var nog lite väl påig och skickade ganska mycket sms till honom. Vet egentligen inte varför jag la ner energi på det för jag visste redan från start att han inte skulle vara intresserad och det märkte jag ju snabbt att han inte var, antagligen la jag energin på det just för att jag för fösta gången fick uppmärksamhet på det sättet. Också var jag nog lite irriterad över att han inte kunde säga att han inte orkade prata med mig mer så jag tror att många av sms:en skickade jag för att reta honom dock vet jag inte om det retade honom kanske fick de där sms:en mig bara att se ännu mesigare ut än vad jag är haha! Och jag förstog ju absolut honom, han kom ju till ett helt nytt land och ställe med nya människor. Det är klart han ville ha kul och träffa nya människor. Det var typ hela historien med honom, vi har skickat något sms och sådär efter men inte nåt särskilt alls. Tycker det är synd att vissa människor inte är öppna för vänskap, jag vill mer än gärna ha fler vänner och då spelar det för mig ingen roll om det nu är en kille eller tjej. Men det är svårt det där med att skaffa vänner, och som jag säkert skrivit tidigare i den här bloggen så är jag ju totalt socialt handikappad och det håller mig tillbaka många gånger.

   Nu tillbaka till utbildningsdelen igen. Ja, jag hade ju tackat nej till de utbildningar som jag sökt för hösten -13 och säsongjobbet slutade och där stog jag då utan något att göra. Jag hade förhoppningar att få lite vikariejobb så jag anmälde mig till bemanningen för specifikt förskola men även äldreboendet om det skulle krisa. Från dom hörde jag inte ett ljud på hela vintern.

   En dag i oktober satt jag och kollade utbildningar och såg då att dagen efter var sista anmälningsdag för utbildningar på vårterminen -14. Jag slängde då in en ansökan till förskollärarutbildningen igen. Jag kom in även denna gång och va verkligenr på den tanken att jag skulle börja plugga. Dock har jag insett såhär i efterhand att omedvetet var jag nog fortfarande väldigt osäker på utbildningen. Men jag skaffade böcker och boende till första inneveckan. Åkte bil till Härnösand dagen innan skolstart för att checka läget, se var skolan låg och vart jag skulle vara den första dagen. Hela veckan gick där och det kändes jättejobbigt, riktigt tungt ärligt talat. Men jag ville ju förstås ge det en ärlig chans för det är ju klart att det är mycket att ta in första veckan, allt är ju nytt. Jag kom hem från introduktionsveckan och trodde att det skulle bli bättre när jag fick andas ut lite hemma och sortera tankarna på allt nytt. Men det blev egentligen inte något bättre. Jag minns en kväll som mamma och pappa kom och hälsade på, kanske någon vecka efter den där första veckan. Vi satt vid mitt köksbord mamma och jag, pappa hade gått in till vardagsrummet en sväng, då sa jag till mamma:

-jag tror inte att jag kommer klara det här!

Jag kände redan då att det var riktigt svårt att hålla tillbaka tårarna och jag kan säga att jag inte är en person som gråter i varken första, andra eller tredje taget. Vi satt där ett tag och jag kämpade verkligen för att inte gråta men tårarna kom i alla fall och när mamma såg det så säger hon:

- Men är du så ledsen?

Och då gick det inte att hålla tillbaka något mer alls utan jag sitter där vid köksbordet och tok grinar. Antagligen behövde jag få ur mig det där och man kan ju tänka att det även var ett tecken på att utbildningen ändå inte var rätt för mig. Men jag ville ju ge det en ärlig chans som sagt och det tyckte ju mamma och pappa också att jag skulle göra. Jag höll ut ungefär 2,5-3 månader, det tycker jag ändå är ganska bra för något som jag absolut inte kände var rätt. Dock var det ju rätt onödigt att slösa den tiden. Men att bli en så negativ person som jag var den våren det vill jag aldrig mer bli! Mitt bästa beslut någonsin var att avsluta utbildningen. Mamma sa att det märktes direkt på mitt humör, att jag blev mer gladare och ja mer mig när jag avslutade utbildningen. Bara det säger ju hur dåligt jag mådde under den perioden.

   Min faster hade sagt till mamma någon gång där på våren att dom sökte vikarier på hennes jobb, på en sär och träningsskola. Så jag hörde av mig dit och fick faktiskt komma in och jobba där en vecka i april. Det var så synd att jag fick veta så sent att dom sökte vikarier för i maj skulle ju jag börja mitt säsongsjobb igen och det går ju inte att tacka nej till 5 månaders jobb för ett vikariejobb där man inte vet hur mycket man kommer att få jobba. Det hade ju varit kanon att ha fått komma in på en ny plats och jobbat lite mer men som sagt säsongsjobbet startade i maj och eftersom det var så mycket längre med jobb så kunde jag inte tacka nej plus att jag tycker att arbetet på kyrkogården är ett sjukt härligt jobb. Det var iallafall härligt att få börja jobba igen och veta att man hade dom där månaderna med lön så man kunde få leva lite igen.

   Även fast det var skönt att slippa plugget och att det var härligt att få börja jobba så tror jag ändå att mitt mående på våren hölls sig kvar ett bra tag. Jag var liksom inte lika pigg men tyckte att det gick bättre ju närmre sommaren kom. På våren fick jag i alla fall säga ifrån att vara med på sommarteatern, det blev för mycket för mig och jag kände att jag ville ha den där tiden som teatern tar och det ska jag säga är många många timmar, jag ville i alla fall ha tiden för mig själv och oplanerad. Och jag tror att det var bra för mig att jag valde bort teatern, jag blev mer fri och hade tid med precis det jag ville göra för stunden. Dock så blev det väldigt ensamt, som jag så ofta känner mig, ensam.

   Jag jobbade på som vanligt på dagarna och jag hade mina kvällar och helger fri. Hände inte så mycket jag hade ju min träning på kvällarna i maj i alla fall. Annars var jag nog mest för mig själv, träffade några kompisar ibland och så.

   På midsommardagen bestämde vi i alla fall att vi skulle gå ut på Viskansparken. Sara och jag skulle dit, Bettan var med på förfestandet men inte sen när vi skulle vidare ut. Kvällen var kall men den blev lyckad. Jag träffade en kompis till min bror som jag hängde med en del under kvällen. Jag hade absolut inga tankar med det utan det flöt bara på. När kvällen var slut och vi skulle vänta på skjuts hem. Min brors kompis vi kallar honom D lovade Sara och mig att vi kunde få åka med hans skjuts hem. Vi stog och surrade där utanför och så frågade D om mitt telefonnummer så jag gav det till honom och tänkte inte mer på det. Sedan gick vi tre under ett tak för att skydda oss från regnet. Där hade dom prytt med lite björkar. Jag och D stog bredvid varandra och Sara skulle ju skämta och hängde fram en björkgren över våra huvuden och sa ”en mistel”. Jag skrattade men D kollade på mig som att han var villig att kyssa mig så vi gjorde det. Lite obekväm var jag allt, när det ändå var så pass offentligt som det var. Han var snäll och värmde min hand som var kall också så det blev lite handhållande där i väntan på skjuts. När skjutsen kom så var vi fem som skulle åka och eftersom jag var minst så skulle jag få sitta i knä. Vi bestämde att jag skulle sitta i Saras knä, det gick inte så bra för jag fick böja huvudet så mycket för att få plats. Då sa D som satt i mitten i baksätet att jag kunde ju lägga mig i deras knä så det gjorde jag. Jag behövde inte ligga så så länge eftersom det var en kille som skulle av ganska snabbt. Så D hoppade ut till kanten och jag fick sitta i mitten. Det tog inte lång stund förrän D tar min hand, så vi sitter och håller hand hela vägen hem. När jag ska av säger han ”vi hörs imorgon”. Jag nickar till svar, tackar för skjutsen och kliver ur bilen. Morgonen efter så får jag ett sms av honom. Vi sms:ar lite och sedan frågar han om jag vill ses. Paniken steg för jag mådde inte helt 100 efter gårdagen, jag hade inte klivit upp än och inte ätit något. Så jag sa att han fick ge mig en timme så kunde vi ses sen. Han kom sen och vi satte oss i soffan, vi tänkte att vi kunde se en film. Det var lite kyligt i lägenheten då det var kallt ute men jag hade fönstren öppna så vi bredde över oss en filt. Något senare så tog han min hand. Vi la oss sen ner och skedade och hade det mysigt. Jag skulle iväg på eftermiddagen så det blev inte så många timmar vi träffades. Men när vi skulle säga hej då, den kyssen den var heelt underbar kan jag säga! Vi träffades några dagar efter och då tog D min oskuld. Som jag sagt tidigare så har jag aldrig letat efter någon att bli av med oskulden med men när man får lite uppmärksamhet så finns ju såklart tankarna där. Och den här gången hände det och det var så jäkla härligt att få det överstökat och skönt var det ju såklart. Absolut inget jag någonsin kommer att ångra. Nästa gång vi träffades så gick vi ut på en promenad innan vi gick hem till mig, väl hemma hos mig så började vi prata lite mer seriöst. Och han säger då att han inte är redo för ett nytt förhållande då han senaste uppbrott hade tagit hårt på honom. Det var ju såklart inte roligt att höra och när jag frågade hur han ville fortsätta så sa han som nu. Så vi har träffats ungefär 2 gånger i månaden sedan dess nu, och känslomässigt har det gått både upp och ner. Jag tror att jag är ganska bra på att trycka undan känslor så det har ändå funkat ok. Men jag har haft lite ångest över det hela också. Hans ex, som han hade det svåra uppbrottet med. Det är en gammal klasskompis till mig sedan jag gick 1 år på folkhögskola för typ 5 år sedan. Det är en tjej som jag tycker jättebra om, vi har inte haft någon särskild kontakt men när vi träffats har vi ändå varit glad att se varandra och kunnat prata med varandra. Jag vet inte hur jag någonsin skulle kunna se henne i ögonen igen! DET är nog det svåraste med den här situationen skulle jag säga!

   Under sommaren har jag försökt komma på vad jag ska göra med mitt liv nu när det inte gick med min idé att plugga till förskollärare. En dag så ploppade bara ekonomi upp i mitt huvud. Det var ju min inriktning på gymnasiet men eftersom det inte var en bra tid för mig så har jag liksom tänkt ”aldrig ekonomi”. Men ju mer jag tänkte på det så kändes det rätt, jag hade ju ändå haft administration i tankarna när jag funderade på vad jag skulle vilja arbeta med. En ekonomiutbildning skulle ju inte sitta fel om jag vill hålla på med administration. Det enda dåliga med det här är att om jag ska söka in på högskola så blir det inte förrän nästa höst, känner att det är så långt dit att jag kan hinna ångra mig och komma på varför det inte skulle passa mig. Sedan är jag faktiskt väldigt osäker inför att plugga på högskola, om det verkligen är något för mig och om det är något jag klarar av. Osäkerheten kommer ju självklart från i våras och den utbildningen men det är ju två helt olika utbildningar så varför skulle det inte kunna fungera?

   Nu är ju jobbet slut också. Jag la mina semesterdagar efter att säsongen var avslutad så jag fick 2 veckor på mig att samla mod att gå till af haha. Jag stack några dagar till London där också och hade det bra. Men nu är jag inskriven på af och jag tror att jag är klar med alla papper som ska skickas in osv. Jag har anmält intresse för vick hos bemanningen och den där sär och träningsskolan som jag fick var på en vecka i våras. Så nu hoppas jag på lite vick om jag inte kan hitta någon längre anställning då förstås. Så ligger läget till för mig nu.