Jag sitter och ser film på tv 4 när det blir reklam för nyheter. Innan nyheterna så läser Bengt Magnusson som är julvärd upp en dikt av Stig Dagerman som är så aktuell även fast den är från 1953. Här kommer den:

Flykten valde oss

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

Som sagt den är så aktuell. Vi måste alla hjälpas åt! 

GOD JUL!

Ha det fint! 

Har ingen aning om något. Vet varken vad jag känner eller vad jag vill.

Det blev en hektisk lördag. Var hem till mamma och pappa på förmiddagen för pappa skulle hjälpa mig med att göra ett paket av en bok jag ska skicka iväg. Där hemma höll mamma och mormor och sen även pappa för fullt på att göra smörgåstårta till idag då vi ska upp och fira morfar som fyller år imorgon. När pappa hjälpt mig så hjälpte ju jag såklart till med tårtan.

   Sedan blev det stress iväg för jag skulle till Anna-Karin och träffa henne och några andra tjejer ur laget och välja ut bilder till kalendern. Sedan när jag tyckte att vi var ganska klar så fick jag dra iväg därifrån för jag hade bestämt med Bettan att jag skulle träffa henne. Så vi satt några timmar och surrade på.

   D hörde ju av sig igår morse och jag blev så himla glad. Han var här hemma på byn i helgen och ville ses. Därav inledningen på detta inlägg eftersom jag skrev i fredags att detta förhållande kanske inte var så bra för mig. Men det kanske är det trots allt, jag blir så glad när vi väl träffas! Han kanske är intresserad trots allt, dock vet jag inte på vilket sätt men eftersom han vill fortsätta ses så måste ju han vara intresserad på något vis i alla fall.  Sen så tror jag att det går upp och ner för mig vad jag tycker om förhållandet. Det är frustrerande att inte veta när vi ska ses nästa gång också vidare. Jag tror att det är bland det svåraste med det här för mig. Och att inte veta vad han tänker. Och när vi ska skiljas åt för det blir så himla ensamt, känner mig som ensammast i världen. Ja, det är mycket som är jobbigt! Tydligen haha! Men jag tror ända att när vi väl träffas så väger det upp det jobbiga. Som jag avslutade det senaste inlägget. Tiden får utvisa vad som händer.  

Ja, det här med att jag skulle blogga varje dag det sket sig ju direkt haha! Fast jag skrev ju också att det inte skulle vara något krav med bloggningen utan ett hjälpmedel för mig själv. Jag har inte riktigt haft tid att skriva något sedan sist och inte haft riktigt lust heller för den delen. Men nu är jag här igen!

   Jag var ju på synundersökning för några veckor sedan så nya glasögon har jag nu och det känns toppen! Samma dag som jag var på synundersökning så var jag även till blodcentralen och hade mitt första besök, där jag gjorde en hälsodeklaration och de tog ett blodprov på mig. Om ungefär en vecka så ska jag tillbaka igen och ge blod för första gången. Det känns så himla bra! Det är som jag sa till en vän, det är det minst egoistiska man kan göra. Det enda man ger är ju egentligen sin tid för blodet det produceras ju i kroppen på nytt. Sedan om olyckan skulle vara framme för mig eller framförallt för någon av mina nära och kära då skulle det kännas bra att ha hjälpt till på det lilla vis man kan själv. Också känns det ju såklart bra att hjälpa dom som verkligen är i behov av blodet nu såklart!

   På jobbfronten har det faktiskt gått bättre än väntat, ingen heltid men har fått några timmar i veckan på Coop i Torpshammar så det känns jättebra. Mycket att lära sig men dagarna går så himla fort när man alltid har något att göra. Det som är mindre roligt med jobbet är att det blir kvällar så att jag missar träning. Vips nu bara den här veckan så blev det 3 pass mindre i veckan eftersom jag fått jobb 2 av kvällarna jag i vanliga fall har träning och en kväll har jag gått över till kören. Så det blir en himla omställning. Jag tycker ju om att träna men något måste hända i mitt liv nu så jag får göra såhär tills vidare så får jag hoppas att jag hittar någon lösning så att jag även får min träning.

   Har börjat tänka på det här förhållandet som jag har till D. Känns nog trots allt inte riktigt bra. Jag är less på att alltid komma i andra hand och att aldrig duga för någon. Kanske dumt att ödsla tid på någon som inte är det minsta intresserad av en egentligen. Men jag tänker inte vara den som tar initiativ för att ses längre. Vill han träffas så får han föreslå det han också. Men som sagt, känns tungt att aldrig vara någons prio 1. Jag är inte den som letar, kärleken får komma när den kommer. Och då å andra sidan fram till dess så kanske det här förhållandet är bättre än inget? Eller inte. Jag vet faktiskt inte. Nu tror jag att han helt tappat intresset för mig också, han kanske inte ens vill ses något mer. Jaja, vi får väl se. Tiden får utvisa. 

Jag tänkte försöka ta upp det här med bloggningen igen. Det spelar ingen roll om det blir som en tråkig dagbok. Jag tror att skrivningen kan hjälpa mig att bli bättre på att prata med folk, både att jag minns vad som hänt och att jag sedan får formulera och skriva ner det som hänt under dagen tror jag kan hjälpa min hjärna lite på traven. Jag hoppas på det i alla fall! Jag ska försöka att skriva varje dag men jag vill inte att det ska bli som ett tvång utan det här ser jag som ett hjälpmedel för mig själv, så missar jag någon eller några dagar här och där så spelar det inte någon större roll.

Jag tänkte försöka skriva ner vad som hänt under året till att börja med, jag skrev i våras ett långt inlägg om vad som hade fram till dess med utbildning osv men som försvann när jag fick lite internetstrul. Så jag tänkte att jag kanske kan få med lite av det jag skrev då också, det kanske är lika bra att börja där.

Det hela började med att jag vid slutet av -12, början av -13 kom på att jag ville börja studera. Det kändes verkligen skitbra att jag äntligen kommit på vad jag ville göra och planen var då att söka in på förskollärarutbildningen på mittuniversitetet. Så där på våren -13 sökte jag då in på utbildningen. Jag hade då även varit ute och kollat andra utbildningar, och var väldigt intresserad av bland annat vårdadministratörsutbildningar som jag sökte in både på universitet och på en yrkesutbildning. Jag var även intresserad av folkhögskoleutbildningen beteendevetenskap och hälsa som fanns i Sundsvall så den sökte jag också in på. Redan där när jag hade hittat flera andra utbildningar som jag tyckte verkade intressant så började intresset för vad jag tänkt från början att svalna, alltså förskollärarutbildningen.

   Jag fick sen förfrågan att börja jobba säsongen på kyrkogården och jag blev såklart skitglad och tackade ja, det var ju trots allt 5 månaders jobb. Jag fick då ringa och tacka nej till ett vårdjobb som jag annars hade fått tag på över sommaren men som bara var ungefär 2 månader. Efter att ha gått arbetslös en längre tid så kändes det verkligen jättebra och jag mådde bättre än jag gjort på länge för att jag hade lite trygghet att se framemot, att veta att jag nu hade 5 månader med lön. Det välmåendet kunde nog också bero på att jag träffat en kille som jag började prata lite med via sms. Det kändes som att det hände någonting i livet för en gångs skull.

   Fortsättning på utbildningsfrågan så började jag bli mer intresserad av vårdadministratörsutbildningarna och började tänka om förskollärare verkligen var ett yrke för mig. Beteendevetenskap och hälsa var jag fortfarande intresserad av men där gick tankegången mer om det var värt för mig att gå den utbildningen för det var ingen utbildning som jag skulle få något jobb på efter, den var bara 1 år men jag skulle ändå behöva ta studielån för att gå den så därför var jag tveksam inför den. Dom ringde i alla fall där i slutet av maj och checkade läget och frågade om jag fortfarande var intresserad, jag sa som det var att jag sökt andra utbildningar men att jag gärna ville ha beteendevetenskap och hälsa som alternativ. Jag fick även veta att vårdadminstratörutbildningen jag sökt på yrkeshögskolan hade jag inte kommit in på. Senare under sommaren -13 fick jag veta att jag kommit in på förskollärarutbildningen, därmed kom jag inte in på vårdadministratörsutbildningen på universitetet heller eftersom jag hade valt den som 2:a. Då hade jag grubblat så länge, hela våren och halva sommaren, om förskollärare verkligen var något för mig. Jag kom fram till att det nog inte var det jag ville just då så jag tackade nej till platsen. Jag tackade även nej till beteendevetenskap och hälsa för just då kände jag att jag ville jobba hela säsongen ut. Därmed hade jag inga planer för hösten när säsongen tog slut och jag skulle bli arbetslös igen.

   Fortsättning på den där killen jag hade börjat prata lite smått med. Det var väldigt svårt eftersom han var från Skottland och det var då engelska vi fick använda oss av i kommunikationen. Jag är verkligen sämst på engelska men tyckte att det var ett bra tillfälle att bli lite bättre. Så vi sms:ade en del där (eller det var nog mest jag som sms:a) på våren och försommaren. Jag hade så mycket för mig på våren då jag skulle vara med i en teateruppsättning på sommaren så jag repade väldigt mycket till den. Sista föreställningen var någon gång i början av juli så jag hade ganska fullt upp till dess. Våra vägar möttes ändå en hel del, eller ja några gånger i alla fall, där på försommaren. Första gången vi möttes var på sista april, när vi var på forum, jag var lite full i rullen och såg någon på dansgolvet som såg lite vilsen ut och där korsades våra vägar för första gången. Han var tydligen här och skulle spela fotboll, i samma lag som min bror och mina kusiner dessutom och det visade sig att han den dagen varit på min kusins svensexa. Andra gången vi träffades var på min kusins bröllop. Vi dansade och sjöng och hade faktiskt allmänt trevligt tyckte jag i alla fall, jag kan ju inte prata för honom så vet inte vad han tyckte. Nästa gång vi träffades var midsommar, där blev jag verkligen överraskad för jag visste inte att han skulle fira midsommar med min släkt på vårt sommarställe. Fick en chock när jag såg att han kom och vågade inte prata med honom förrän mycket senare på kvällen. Kvällen ledde konstigt nog till att vi hängde lite när jag till slut vågade mig fram och prata lite med honom. På kvällen hamnade vi i badtunnan och dumt nog skulle jag försöka göra det skönt för honom och det hade väl inte varit fel om det inte hade varit någon annan i tunnan men det var det ju. Till slut valde vi att gå och vi gick då till min och mina bröders stuga där jag bodde ensam den natten så vi spenderade natten med varandra. Vi gick inte hela vägen även om alla säkert trodde det morgonen efter, var ganska svårt att dölja att vi sovit i samma stuga så många trodde säkert att vi gjort mer än vad vi gjorde men jag orkar verkligen inte bry mig om vad alla tycker och tänker så dom fick tro vad dom ville. Sista gången som vi träffades som vi verkligen pratade och umgicks med varandra det var en natt i juli tror jag. Vi hade sms:at under dagen och lite på kvällen så plötsligt frågar han om jag ville följa med honom hem för just då var han hos en kompis men skulle strax dra sig hemåt. Jag blev förstås jättenervös för jag visste ju vad det handlade om, sex, eftersom jag var oskuld så var det extra pirrigt. Jag har aldrig letat efter någon eller försökt bli av med oskulden för jag har alltid tänkt att det händer när det händer, på ett vis kändes det ju som att det skulle vara skönt att ha det där överstökat om man säger så och jag tror att det var det som allt handlade om för mig just då. Jag mötte honom i alla fall hos hans kompis där vi satt och lyssnade på musik. Bara vi två för kompisen hade gått och lagt sig, ja det var konstigt alltihop. Vi började hångla och bestämde oss för att gå hem till honom. På vägen hem till honom så snubblar såklart klumpiga jag haha! Det var tydligen en grop som jag inte såg och råkade kliva ner i. Väl hemma hos honom så la vi oss i sängen och myste lite, jag var såklart jättenervös och det gjorde det inte bättre att jag knappt kunde prata med honom pga att jag är sämst på engelska. I alla fall så blev allt bara ett fiasko, jag var nog inte tillräckligt upphetsad så det gick inte. Jag tyckte att det var jätte pinsamt och jag undrar egentligen vad han tänkte. Vi gjorde lite andra saker innan vi la oss för att sova. På morgonen när vi klev upp så klädde jag på mig och gick hem. Just då var jag besviken på mig själv och hade panik över att jag kanske aldrig kommer att kunna ha sex, visste ju ingenting då så skyllde mig själv att det blivit som det blivit. Men såhär i efterhand så vet jag ju att jag var helt enkelt inte tillräckligt upphetsad och jag är jävligt glad det blev som det blev. Att vi inte gick hela vägen, även om det var jäkligt nära! Men hade vi gjort det så hade jag nog ångrat det och så vill man ju inte att det ska kännas så jag är väldigt glad att det blev som det blev. Jag hade ju ändå blivit tveksam inför honom väldigt tidigt, tror nog att det var efter första gången jag träffade honom så började jag inse hur han var också upptäckte jag, eller hela byn upptäckte väl, att han var lite av en tjejtjusare så man var ju inte direkt speciell för honom. Skulle varit en sak om man visste att han bara intresserade sig för mig och att han visade lite intresse för mig, det kändes som att han inte hade något intresse alls i att lära känna mig. Jag var nog lite väl påig och skickade ganska mycket sms till honom. Vet egentligen inte varför jag la ner energi på det för jag visste redan från start att han inte skulle vara intresserad och det märkte jag ju snabbt att han inte var, antagligen la jag energin på det just för att jag för fösta gången fick uppmärksamhet på det sättet. Också var jag nog lite irriterad över att han inte kunde säga att han inte orkade prata med mig mer så jag tror att många av sms:en skickade jag för att reta honom dock vet jag inte om det retade honom kanske fick de där sms:en mig bara att se ännu mesigare ut än vad jag är haha! Och jag förstog ju absolut honom, han kom ju till ett helt nytt land och ställe med nya människor. Det är klart han ville ha kul och träffa nya människor. Det var typ hela historien med honom, vi har skickat något sms och sådär efter men inte nåt särskilt alls. Tycker det är synd att vissa människor inte är öppna för vänskap, jag vill mer än gärna ha fler vänner och då spelar det för mig ingen roll om det nu är en kille eller tjej. Men det är svårt det där med att skaffa vänner, och som jag säkert skrivit tidigare i den här bloggen så är jag ju totalt socialt handikappad och det håller mig tillbaka många gånger.

   Nu tillbaka till utbildningsdelen igen. Ja, jag hade ju tackat nej till de utbildningar som jag sökt för hösten -13 och säsongjobbet slutade och där stog jag då utan något att göra. Jag hade förhoppningar att få lite vikariejobb så jag anmälde mig till bemanningen för specifikt förskola men även äldreboendet om det skulle krisa. Från dom hörde jag inte ett ljud på hela vintern.

   En dag i oktober satt jag och kollade utbildningar och såg då att dagen efter var sista anmälningsdag för utbildningar på vårterminen -14. Jag slängde då in en ansökan till förskollärarutbildningen igen. Jag kom in även denna gång och va verkligenr på den tanken att jag skulle börja plugga. Dock har jag insett såhär i efterhand att omedvetet var jag nog fortfarande väldigt osäker på utbildningen. Men jag skaffade böcker och boende till första inneveckan. Åkte bil till Härnösand dagen innan skolstart för att checka läget, se var skolan låg och vart jag skulle vara den första dagen. Hela veckan gick där och det kändes jättejobbigt, riktigt tungt ärligt talat. Men jag ville ju förstås ge det en ärlig chans för det är ju klart att det är mycket att ta in första veckan, allt är ju nytt. Jag kom hem från introduktionsveckan och trodde att det skulle bli bättre när jag fick andas ut lite hemma och sortera tankarna på allt nytt. Men det blev egentligen inte något bättre. Jag minns en kväll som mamma och pappa kom och hälsade på, kanske någon vecka efter den där första veckan. Vi satt vid mitt köksbord mamma och jag, pappa hade gått in till vardagsrummet en sväng, då sa jag till mamma:

-jag tror inte att jag kommer klara det här!

Jag kände redan då att det var riktigt svårt att hålla tillbaka tårarna och jag kan säga att jag inte är en person som gråter i varken första, andra eller tredje taget. Vi satt där ett tag och jag kämpade verkligen för att inte gråta men tårarna kom i alla fall och när mamma såg det så säger hon:

- Men är du så ledsen?

Och då gick det inte att hålla tillbaka något mer alls utan jag sitter där vid köksbordet och tok grinar. Antagligen behövde jag få ur mig det där och man kan ju tänka att det även var ett tecken på att utbildningen ändå inte var rätt för mig. Men jag ville ju ge det en ärlig chans som sagt och det tyckte ju mamma och pappa också att jag skulle göra. Jag höll ut ungefär 2,5-3 månader, det tycker jag ändå är ganska bra för något som jag absolut inte kände var rätt. Dock var det ju rätt onödigt att slösa den tiden. Men att bli en så negativ person som jag var den våren det vill jag aldrig mer bli! Mitt bästa beslut någonsin var att avsluta utbildningen. Mamma sa att det märktes direkt på mitt humör, att jag blev mer gladare och ja mer mig när jag avslutade utbildningen. Bara det säger ju hur dåligt jag mådde under den perioden.

   Min faster hade sagt till mamma någon gång där på våren att dom sökte vikarier på hennes jobb, på en sär och träningsskola. Så jag hörde av mig dit och fick faktiskt komma in och jobba där en vecka i april. Det var så synd att jag fick veta så sent att dom sökte vikarier för i maj skulle ju jag börja mitt säsongsjobb igen och det går ju inte att tacka nej till 5 månaders jobb för ett vikariejobb där man inte vet hur mycket man kommer att få jobba. Det hade ju varit kanon att ha fått komma in på en ny plats och jobbat lite mer men som sagt säsongsjobbet startade i maj och eftersom det var så mycket längre med jobb så kunde jag inte tacka nej plus att jag tycker att arbetet på kyrkogården är ett sjukt härligt jobb. Det var iallafall härligt att få börja jobba igen och veta att man hade dom där månaderna med lön så man kunde få leva lite igen.

   Även fast det var skönt att slippa plugget och att det var härligt att få börja jobba så tror jag ändå att mitt mående på våren hölls sig kvar ett bra tag. Jag var liksom inte lika pigg men tyckte att det gick bättre ju närmre sommaren kom. På våren fick jag i alla fall säga ifrån att vara med på sommarteatern, det blev för mycket för mig och jag kände att jag ville ha den där tiden som teatern tar och det ska jag säga är många många timmar, jag ville i alla fall ha tiden för mig själv och oplanerad. Och jag tror att det var bra för mig att jag valde bort teatern, jag blev mer fri och hade tid med precis det jag ville göra för stunden. Dock så blev det väldigt ensamt, som jag så ofta känner mig, ensam.

   Jag jobbade på som vanligt på dagarna och jag hade mina kvällar och helger fri. Hände inte så mycket jag hade ju min träning på kvällarna i maj i alla fall. Annars var jag nog mest för mig själv, träffade några kompisar ibland och så.

   På midsommardagen bestämde vi i alla fall att vi skulle gå ut på Viskansparken. Sara och jag skulle dit, Bettan var med på förfestandet men inte sen när vi skulle vidare ut. Kvällen var kall men den blev lyckad. Jag träffade en kompis till min bror som jag hängde med en del under kvällen. Jag hade absolut inga tankar med det utan det flöt bara på. När kvällen var slut och vi skulle vänta på skjuts hem. Min brors kompis vi kallar honom D lovade Sara och mig att vi kunde få åka med hans skjuts hem. Vi stog och surrade där utanför och så frågade D om mitt telefonnummer så jag gav det till honom och tänkte inte mer på det. Sedan gick vi tre under ett tak för att skydda oss från regnet. Där hade dom prytt med lite björkar. Jag och D stog bredvid varandra och Sara skulle ju skämta och hängde fram en björkgren över våra huvuden och sa ”en mistel”. Jag skrattade men D kollade på mig som att han var villig att kyssa mig så vi gjorde det. Lite obekväm var jag allt, när det ändå var så pass offentligt som det var. Han var snäll och värmde min hand som var kall också så det blev lite handhållande där i väntan på skjuts. När skjutsen kom så var vi fem som skulle åka och eftersom jag var minst så skulle jag få sitta i knä. Vi bestämde att jag skulle sitta i Saras knä, det gick inte så bra för jag fick böja huvudet så mycket för att få plats. Då sa D som satt i mitten i baksätet att jag kunde ju lägga mig i deras knä så det gjorde jag. Jag behövde inte ligga så så länge eftersom det var en kille som skulle av ganska snabbt. Så D hoppade ut till kanten och jag fick sitta i mitten. Det tog inte lång stund förrän D tar min hand, så vi sitter och håller hand hela vägen hem. När jag ska av säger han ”vi hörs imorgon”. Jag nickar till svar, tackar för skjutsen och kliver ur bilen. Morgonen efter så får jag ett sms av honom. Vi sms:ar lite och sedan frågar han om jag vill ses. Paniken steg för jag mådde inte helt 100 efter gårdagen, jag hade inte klivit upp än och inte ätit något. Så jag sa att han fick ge mig en timme så kunde vi ses sen. Han kom sen och vi satte oss i soffan, vi tänkte att vi kunde se en film. Det var lite kyligt i lägenheten då det var kallt ute men jag hade fönstren öppna så vi bredde över oss en filt. Något senare så tog han min hand. Vi la oss sen ner och skedade och hade det mysigt. Jag skulle iväg på eftermiddagen så det blev inte så många timmar vi träffades. Men när vi skulle säga hej då, den kyssen den var heelt underbar kan jag säga! Vi träffades några dagar efter och då tog D min oskuld. Som jag sagt tidigare så har jag aldrig letat efter någon att bli av med oskulden med men när man får lite uppmärksamhet så finns ju såklart tankarna där. Och den här gången hände det och det var så jäkla härligt att få det överstökat och skönt var det ju såklart. Absolut inget jag någonsin kommer att ångra. Nästa gång vi träffades så gick vi ut på en promenad innan vi gick hem till mig, väl hemma hos mig så började vi prata lite mer seriöst. Och han säger då att han inte är redo för ett nytt förhållande då han senaste uppbrott hade tagit hårt på honom. Det var ju såklart inte roligt att höra och när jag frågade hur han ville fortsätta så sa han som nu. Så vi har träffats ungefär 2 gånger i månaden sedan dess nu, och känslomässigt har det gått både upp och ner. Jag tror att jag är ganska bra på att trycka undan känslor så det har ändå funkat ok. Men jag har haft lite ångest över det hela också. Hans ex, som han hade det svåra uppbrottet med. Det är en gammal klasskompis till mig sedan jag gick 1 år på folkhögskola för typ 5 år sedan. Det är en tjej som jag tycker jättebra om, vi har inte haft någon särskild kontakt men när vi träffats har vi ändå varit glad att se varandra och kunnat prata med varandra. Jag vet inte hur jag någonsin skulle kunna se henne i ögonen igen! DET är nog det svåraste med den här situationen skulle jag säga!

   Under sommaren har jag försökt komma på vad jag ska göra med mitt liv nu när det inte gick med min idé att plugga till förskollärare. En dag så ploppade bara ekonomi upp i mitt huvud. Det var ju min inriktning på gymnasiet men eftersom det inte var en bra tid för mig så har jag liksom tänkt ”aldrig ekonomi”. Men ju mer jag tänkte på det så kändes det rätt, jag hade ju ändå haft administration i tankarna när jag funderade på vad jag skulle vilja arbeta med. En ekonomiutbildning skulle ju inte sitta fel om jag vill hålla på med administration. Det enda dåliga med det här är att om jag ska söka in på högskola så blir det inte förrän nästa höst, känner att det är så långt dit att jag kan hinna ångra mig och komma på varför det inte skulle passa mig. Sedan är jag faktiskt väldigt osäker inför att plugga på högskola, om det verkligen är något för mig och om det är något jag klarar av. Osäkerheten kommer ju självklart från i våras och den utbildningen men det är ju två helt olika utbildningar så varför skulle det inte kunna fungera?

   Nu är ju jobbet slut också. Jag la mina semesterdagar efter att säsongen var avslutad så jag fick 2 veckor på mig att samla mod att gå till af haha. Jag stack några dagar till London där också och hade det bra. Men nu är jag inskriven på af och jag tror att jag är klar med alla papper som ska skickas in osv. Jag har anmält intresse för vick hos bemanningen och den där sär och träningsskolan som jag fick var på en vecka i våras. Så nu hoppas jag på lite vick om jag inte kan hitta någon längre anställning då förstås. Så ligger läget till för mig nu.

Oh shit, var nästan (inte riktigt) ett år sedan sist jag skrev nu. Kände bara att jag behövde få skriva av mig lite, jag fick just liksom en liten (stor?) dipp i humöret. Känns som att det går upp och ner hela tiden nu och varje gång det går ner så hamnar jag allt djupare. Ja, jag kan ju inte direkt säga att jag mår bra och det har jag nog inte gjort på länge heller (om jag nu någonsin mått bra?), jag tror att jag är rätt bra på lura mig själv.

   Jag tycker att jag hela tiden nu tänker att jag inte längre vill finnas, den tanken har ju kommit från och till väldigt länge nu men tycker att den dyker upp allt oftare. Den förbjudna tanken! Det är lugnt jag skulle aldrig våga göra något och jag skulle inte vilja att min familj och släktingar skulle behöva gå igenom det igen, minns fortfarande hur ont det gjorde efter kusin (tänker på honom ofta!), det var det värsta i hela mitt liv! Men jag är ganska säker på att jag skulle kommas över väldigt snabbt och många skulle nog inte ens bry sig om jag var borta, finns nog inte många som skulle sakna mig om ens en enda. Life is tough!

Känns lite bättre nu efter att jag fått skriva av mig lite!

Ha de fint! :)

Blev ingen bloggning igår, har inget särksilt att skriva. Blev inte helt vad jag tänkt med den här bloggen, har blivit mest som en dagbok som det står samma i dag efter dag = tråkigt! Jag lägger ner det här med bloggningen nu, iallafall för tilfället så får jag se om jag tar upp det igen nån gång. :)

Ha de fint! :)

Igår bjöd jag in familjen på kladdkaka efter middagen så det var roligt att alla kom hit och hälsa på. Senare kom även Sara och fikade lite och det var ju kul att få surra vidare med henne också. :)

   Idag har jag inte gjort så mycket mest suttit framför tv och dator. Blev bjuden på middag hos mamma och pappa också och det var ju som vanligt gott! ;) Innan jag gick bort till mamma och pappa så gick jag upp på affären en sväng för mormor skulle ha lite därifrån. Efter det så tog jag promenad bortöver och det var verkligen härligt att få komma ut och röra sig även fast vädret kanske inte var det bästa. :)

   Gick hem efter middagen och gick då in en sväng till Theres och surrade lite. Hon skulle ändå gå ut med Gina så då följde hon mig en bit på vägen när jag gick hem. Gick in till mormor och lämnade en slev som hon skulle låna av mamma och där var ju Lars-Göran, Birgitta och kusin så då fick man tjusas lite med henne också. :)

   Nu har jag nyss ätit det sista som var kvar av kladdkakan sen igår och sitter och kollar på "Så mycket bättre". :)

Ha de fint! :)

Blev inget bloggande för mig igår, flög liksom ur huvudet på mig igår. Jag gjorde inget särskilt heller. Hjälpte mormor med lite tvätt på förmiddagen, hon skulle ju använda den där jävla mangeln också. Vi började med två lakan och det gick ju bra. Men sen skulle en tunn duk manglas och då blir det nå fel så duken fastnade, haha skitkul! :) Nä, men det gick bra mamma och pappa hade kommit in till mormor när dom kom från stan så pappa hade fått lös duken. :)

   Mamma bjöd på middag så tog en promenad dit, det var inte riktigt klart när jag kom men så efter en liten stund så kom Lars-Göran och Birgitta med lillkusin. Så då fick man tjusas lite med henne också. :)

   Efter maten så hade jag bestämt med Sara att jag skulle komma in till henne och umgås lite. Och det var ju trevligt att få prata lite med henne, var så längesen sist vi umgicks nu. :)

   Idag vet jag inte alls vad det blir. Får se vad dagen har att erbjuda! ;)

Ha de fint! :)